Patricia Lindh

12 september 2009 21:30

Men taack så jätte mycket för kommentaren! ;D ja jag vet, min baby. Killen kunde inte ett ord på engelska, och kroppsrita den på 5 min, blev TOKNÖJD! :)

Detsamma, och lycka till för er!! :)

Ellen

14 september 2009 10:10

Hej!

Ja det är bra lustigt....när man är som mest nere...o känner sig så ensam o övergiven...så startar man en blogg för att få ut det negativa...

O då visar det sig att det finns människor där ute som har varit med om samma/liknade saker som en själv....men innan dess så trodde man att man var ensam i hela världen...

Ja beklagar bortgången av din mamma...ja förstår att det måste ha varit en otroligt jobbig tid då du fick ta hand om henne...men det måste även ha varit en "befrielse" den dagen hon vandrade vidare...om det ändå kanske inte fanns nåt annat att göra...(hoppas att du förstår vad ja menar nu)

Det är synd att din pappa inte kan hantera sorgen...o att dina syskon inte inser att ni behöver varandra...men ja hoppas verkligen att din pappa "kommer över sorgen" o att han inser att spriten löser inga problem o att det finns människor som behöver honom...

Min mamma gick ju bort 7 aug 2006...men än idag så sörjer man...inte varje dag..eller varje vecka..men då o då blir man påmind o då kommer tårarna....

Ja försöker ställa upp för min pappa så mycket ja kan...men det är inte lätt alla ggr...kan ju inte åka 17 mil (tur o retur) var o varannan dag...ja har ju trots allt ett eget liv...

Men ja är glad att pappa ändå öppnar sig för mig..att han har nån han kan prata med....men det gör ont många ggr att höra hur min lillebror beter sig osv...

O mina andra syskon....de har INGEN ANING om vad pappa går igenom...hur han känner det...hur han har det...o de bor ändå 5 minuters bilväg ifrån honom....båda två...

De ringer inte ens...bara för att säga hej....de kommer inte när han fyller år...heller inte när min lillebror fyller år...

De kommer inte på fars dag eller ens ringer då heller...

Likaså skulle de kunna ringa honom o fråga om de skulle åka till minneslunden där mamma ligger...eftersom min pappa har inget körkort så måste han åka buss...men inte ens det kan de göra....

Ja hoppas att tids nog kanske det sker nån förändring...
men inners inne så tror ja att vi kommer splittras....o inte ha nån kontakt alls.....

Min pappa känner ju knappt sina barnbarn..o de vet ju knappt vem pappa är..att han är deras morfar/farfar...det är bara min dotter som verkligen vet vem han är...

Men nog om mig....ja hoppas verkligen att din liv ordnar upp sig....o att din pappa tar sig i kragen o kämpar med sitt liv...

Livet kan inte bli så jävligt att det är värt att ta sitt liv för...

Ja önskar oss både lycka till....att vi nån gång ska få tillbaka våra "gamla" liv...visst kan det inte bli som det en gång var...men det kan blir mycket bättre än vad det är just nu...

O visst blir det "lättare" med tiden till en viss del...men helt bra kommer det aldrig att bli...

Som en präst sa en gång:

"Tiden läker inte alla sår....men tiden får såren att blöda mindre"..

O det tror ja mer på...man måste få sörja...den tid det tar..oavsett om det tar 6 månader eller hela livet...

Man har ju förlorat en viktig person...en del av ens liv...o det glömmer man inte bort hur som helst...den delen kommer alltid att vara "skadad"....

Men ja tackar så mycket att du skrev...att du visste o kände med mig...det värmer att veta att man är inte ensam även om man många ggr känner så....

Tack!!!

Många kramar Ellen

O grattis till giftemålet....ja gifte mig för 2 år sen...o det fick en o tänka på annat...för stunden i alla fall...en lycklig dag i mitt liv...det enda som ja önskade var att mamma hade fått varit med...

Men tyvärr så gick hon bort året innan men hon visste att vi skulle gifta oss o hon var glad för våran skull....o hon fanns med oss...i våra hjärtan...

Ja höll ett tal på mitt eget bröllop där vi höll en tyst minut för henne...det var en laddad minut men ja kände att ja var tvugen....

Ett sätt att bearbeta sorgen på....hur mycket man än önskar så får man inte tillbaka dem man har förlorat..även om det känns det tungt o otroligt ensamt många ggr...så får man inte tillbaka dem....

All lycka till dig o din familj....kämpa på...det ska ja göra....

Kramar Ellen